I kväll skulle jag köra distans 13-15 km var tanken. Väl i spåret hade ju alla trampat till den lilla snö som kommit och det var ju rena isbanan. Fick vända och hitta på något annat.

Sprang upp till Holm och körde sex varv upp till toppen. Det tar ca: 2:30 till topppen och 3:30 ner så det går åt ca: 6 min/varv.

Jag var ensam, det blåste, regnade och var kolsvart. De promernerande jag mötte gav mig frågande blickar. Jag sprang om en gubbe två gånger uppför - han undrade nog....

Konstigt nog tyckte jag bara att det kändes skönt och motiverande.

Just det faktum att det var djävliga förhållanden och att jag fått tänka om helt gjorde bara att jag kände mig MER motiverad. Är det inte konstigt ibland?

Svaret på frågan är i alla fall - grymt motiverad!!